Var går gränsen?

Jag tillhör idag, för första gången på flera år, en urskiljbar politisk rörelse. Vi har inte en egen partiorganisation, inte heller en intresseorganistion, inte ens en tankesmedja. Vi har däremot en gemensam plattform, en delad känsla för vad som händer och kanske, men bara kanske, en delad politisk plattform. Om nu en frågeställning är en politisk plattform.

Vi är politiskt deprimerade. Vi har nog hämtad begreppet från Maria Svelands essä, och fyllt på begreppet med de erfarenheter vi dragit (blivit påtvingade) under det gångna året, och några av åren innan det. Och den äldre historia som ligger dem till grund.

Vi funderar på hur illa det kan bli, på vad som kommer härnäst, på vilka det egentligen är som vill våra politiska visioner, våra kamrater och ytterst vår egen värdighet illa. Vi finner att det är ett sorts ideologiskt och politiskt kluster av näthatare som hotar oss från sin egen kammare, stugrasister som sitter ute i landet och känner att något gått fel (men det får de ju inte säga i det här jävla landet längre), kollegor och bekanta som tycker att feminismen ändå gått för långt, politiker som drar populistiska poäng på att "ta debatten om invandringen", och högerideologer som vill ställa människa mot människa. Vi ser att det etablerade politiska livet är behängt med marginaler av våldsförhärligande (och våldsutövande) fascistiska rörelser, religiösa fundamentalister som väntar på tillfällen att slå till mot friheter vi slagits för att lagfästa och ekonomiska aktivister som klär upp sitt försvar av kapitalets, profithungerns härjningar i ord som "frihet" och "utveckling".

Och vi söker en strategi. Vi funderar på hur vi ska kunna bemöta att Stefan Löfven förklarar att rasistiska yttringar i arbetarleden beror på att människor är oroliga för sina jobb, på hur vi ska kunna avslöja den krypande rasistiska praktik som segregation och krav på slöjförbud är tecken på, på hur vi ska kunna förklara att rasism är rasism oavsett vad rasisten kallar sig, eller varför. Vi funderar på hur vi ska hantera att varje politiskt utspel som sätter rådande könsmaktsordning i fråga omedelbart utsätts för ett medialt drev av hånfulla kommentarer, och att det driver politiker att lägga sig på rygg inför den etablerade mediemakten (eller att marginaliseras som en följd av hån och osynliggörande). Vi grubblar över sambandet mellan liberalernas favoritkonstruktion konsumentmakt och det postpolitiska samhällets variant av "white mans burden".

Vi ser hur planeten, eller rättare sagt de människor som bor på den, fördärvas i jakten på ny pofit, rent konkret jakten på nya resurser att exploatera, nya marknader, nya sätt att uppfinna ekonomiska värden som egentligen inte finns. Vi lyckas inte bestämma oss för om det är den rent fysiska förstörelsen i form av rovdrift på människor och natur eller det ekonomistiska vansinnet på finansmarknaden som är det yttersta tecknet på våra ekonomiska systems sjuklighet. Antagligen för att konsekvenserna för de inblandade är precis de samma: de rika och/eller mäktiga blir rikare och mäktigare, de fattiga och/eller förtryckta blir fattigare och maktlösare. Den rikes bröd, den fattiges död.

Och vi kan inte på allvar nå ut i den politiska diskussionen med slutsatsen att vi "efterfestar på Jordens resurser", att det politiska samtalet är förgiftat av rasistiska föreställningar om nation och ras, att det måste finnas en annan väg än den där den vita medelklassens kortsiktiga ekonomiska intresse är det enda som inte kan sättas i fara, att vi måste sätta stopp för den smygande fascismen i riksdagshuset och i våra hem, att det finns fler verkligheter än de som beskrivs i DN, Aftonbladet och i Janne Josefssons "journalistik" (som, apropå ingenting, råkar föra fram värdefulla fakta av rena olyckshändelser). Att vi måste ta makten över det samhälle vi människor faktiskt byggt tillsammans, att det inte finns någon annan lag än den vi själva skriver.

Vi grubblar, vi debatterar, vi gör vårt bästa för att det här landet och den här världen ska byta kurs innan allting ballar ur och vi sitter i ett skjul av korrugerad plåt och försöker undvika det radioaktiva regnet som läcker in i gliporna och tänker att "Vilken tur ändå att vi inte bodde i Bangladesh eller Nederländerna".

Ibland landar våra diskussioner i frågan "Var går Gränsen?"

"Gränsen" som i "Var går gränsen för vad vi kan känna är en legitim debatt inom ramen för den representativa demokratins politiska verksamhet?". Var går gränsen som ska passeras för att vi ska förkasta ett politiskt system som dödar en del människor, tvingar andra till sterilisering, låser in människor i sina hem när snöröjningen planeras efter tänkta ekonomiska behov, förgiftar människor på andra sidan jorden för att vi ska kunna äta bananer och där rätten till ett effektivt rättsmedel mot kränkningar är som starkast om du är vit, heterosexuell man med ett akademiskt yrke? När ger vi upp att försöka resonera med människor och förklarar att "Vi vill inte längre vara med, ert system är inte vårt, och vi tänker göra oss av med era maktstrukturer om det så krävs våld för att vi ska kunna freda oss"?

Var går gränsen?

Ni får inte vara med

Vad jag skriver här nedan har redan skrivits mycket bättre av andra människor. Å andra sidan behöver den här bloggen orientera sig litet grann gentemot verkligheten, så vi kanske kan betrakta följande rader som en redaktionell nödvändighet.

I riksdagsvalet 2010 blev Sverigedemokraterna invalda i riksdagen. Där har de fortsatt en lång och diger karriär av rasistisk politik, maskerad i luddiga termer av "socialkonsarvatism" eller  "invandringskritik".

Och en ganska stor del av svenskarna köpte partiets problemformulering, alltmedan de svor sig fria från all form av rasism. Litet ihåligt, tycker du? Tja, kanske det. Vad som fascinerar mig, och gör mig förbannad, är väl inte riktigt hur ihåligt resonemanget är. Det är hur ohederligt, småsint, och helt igenom korkat det är.

Vi har sett debatter om pepparkakor, pickaninnydockor (i två upplagor), böneutrop, moskébyggen, chokladbollar, utbudet i Kulturhusets barnbibliotet och separatism svepa förbi. Efter var och en har jag hoppats att "Nu har väl i alla fall rikets alla kränkta, småsinta, paranoida svenssons fått ur sig all den där skräcken de har för ett samhälle där vi faktiskt kan peka på orättvisa och hegemoni?"

Varje gång har jag blivit besviken. Och jag har undrat varför.

Jag tror att jag kanske, nu så här i juletid och indignerade utrop om luciatåg och The Walt Disney Company, fått syn på vad det är för problemkomplex som ligger och lurar.

Jag tror att det sitter en massa människor ute i landet och tänker att någonting gått snett. Att ett ohemult antal medlemmar av "verklighetens folk" sitter och känner att någonting gått för långt. Att någonting skaver.

Vilket "någonting"? Är det konsumtionssamhällets hegemoni, den strukturella rasismens misshandel av människor på arbetsmarknad, i kulturyttringar, i politiken och i det allmänna, eller kanske morden på människor i hela världen för att de är fel sort, på fel plats eller med fel mängd kapital? Det faktum att vi "efterfestar på jordens resurser" (Sara Granér, årets kanske bästa retoriker)?

Nej, min gissning är att det är... (trumvirvel) Människorna som inte är vita. Jepp. Inte "Invandringen", eller "Massinvandringen" (två begrepp som verkar användas fullkomligt frikopplat från någon sorts empiriskt belagd verklighetsbeskrivning, vilket vi återkommer till), utan de kroppar i det offentliga rummet som inte är vita. Som tar sig röster, som pekar på var verkligheten skaver om du inte har den vita kroppens privilegier. Som säger, tydligt och artikulerat, att "Du är inte jag, varför ska du få lov att bestämma vad som är mitt problem?"

Jag tänker inte debattera den här frågan utifrån något annat än mitt perspektiv. Som Johannes Anyuru pekar ut: det är inte på min hud rasismen svider, det är inte jag som kommer nekas jobb, vård eller frid för att mitt skinn har fel färg, det är inte jag som kommer få försvara familjemedlemmar (än) som blir angripna av främlingar på tunnelbanan för att de känner att någonting blivit för mycket. Mitt perspektiv är framförallt ett intellektuellt perspektiv, ett kritiskt förhållningssätt till tanken i det offentliga, en kravställning gentemot den som tar sig en röst: jag köper inte en argumentation som inte är underbyggd på ett hederligt sätt. Effekten kanske blir att jag solidariserar mig med erfarenheter som underkänns i den offentliga, vita hegemonins diskurs, det är rentav min förhoppning. För att det är det enda hederliga.

Någon gång i mitten av december fick en helvetes massa antirasister nog. Det skrevs twitterinlägg, det skrevs debattartiklar, krönikor, facebookstatusar uppdaterades, det bloggades: nu räckte det med "Jag-är-inte-rasist-men..."-uttalanden. Jag skrev en statusuppdatering som delades uppemot fyrtio gånger, till större delen av människor jag aldrig träffat (för mig som inte ens kan lämna in ett PM i skolan utan ångest över mottagandet blev det litet av ett trauma. Jag blir nog aldrig offentlig skribent). Tidsskriften Bang har gett ut temanumret "Vit vrede" (läs det!)
.
Jag reagerade under den där veckan i december på det intellektuellt ohederliga i att säga "Jag är inte rasist" i samma mening som en går till storms mot valfritt påpekande att vi dras med ett vitt tolkningsföreträde i det här landet.

Ute i landet sitter det en massa människor och känner att någonting skaver. Att någon pekat på dem och sagt att "Du har privilegier på grund av din hudfärg". De har slutligen gått till storms mot det här inte speciellt kontroversiella påpekandet, de har förfasats över luciatåg i Laxå (en tioåring blev ledsen. Jag blev ledsen jättemånga gånger när jag var tio år, inte fan skapades det aktionsgrupper till mitt försvar) och redigering av trettiotalsfilmer.

Målet för protesten har inte formulerats. Så jag tar och hjälper till: "Jag vill inte att något behov av erkännande eller skydd mot kränkning inskränker på mitt vita privilegium att fastslå vad som är ett problem här i världen. Jag vill inte att människor som inte är vita får samma rätt som jag att existera i det offentliga rummet".

Det sitter människor i stugorna runtom i landet och letar efter någonting att ta ut sin växande frustration på. En fråga som de inte tror kommer grumlas av sådana där knepiga saker som människovärdighet, ekonomiska realiteter eller vitt spridd kunskap om historiska realiteter. Politisk korrekthet handlar om att ge läpparnas bekännelse utan att veta vad en egentligen menar. Jag har svårt att se varför det skulle bli upphov till användningen av begreppet som skällsord när det politiskt korrekta är att bekänna sig till idén om alla människors lika värde. Men jag kan se problemet när människor gömmer sig bakom denna bekännelse när de faktiskt inte tror på den. Jag menar, nazister är ju så förbannat tacksamma att ha att göra med just för att de är ärliga i sitt uppsåt: de tror inte att alla människor är lika mycket värda, och att de som är mindre värda ska gasas ihjäl. De blir inte förorättade när det påpekas för dem att "Ni vill ju faktiskt begå etnisk rensning i det här landet".

Något annat blir det när debatten inbegriper människor som inleder sin argumentation med "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter" för att sedan fortsätta den med "och det offentliga samtalet tål inte att några andra än vita människor bestämmer vilket kulturinnehåll som är rasistiskt eller inte", eller "tradition är faktiskt viktigare än att erkänna det problematiska i strukturerade kränkningar av människors värdighet".

Jag har fått nog av stugrasisterna, jag klarar inte av fler diskussioner som tar avstamp i vita människors oro inför sitt hotade tolkningsföreträde, jag underkänner påståendet att "nu har det faktiskt blivit för mycket" därför att det HAR INTE blivit för mycket.

Det finns ingen koppling mellan "invandringskritik" och verkligheten, och jag behöver inte peka på några siffror för att veta det: det är ganska enkelt så att "invandringskritikerna" inte vet hur siffrorna ser ut, de baserar inte sin argumentation på dem, de utgår från sin påhittade bild av den istället. På samma sätt finns det ingen koppling mellan stugrasisternas känsla av att deras existens är hotad och verkligheten: det pågår inga folkmord i landet (ja, inte på några vita människor i alla fall), det organiseras inte pogromer.  Det är känsla människor argumenterar utifrån, och människor har inga ädla känslor. Känsla är inte verklighet, känsla är inte rättvisa, känsla är inte historia.

Jag köper välunderbyggd argumentation, även när den motsäger min, men jag blir förbannad när människor tar sig friheter med sin plats i det offentliga rummet utan att kunna förklara varför. Även när jag håller med dem i sak.

Så, ni som vill diskutera med mig utifrån en paranoid världsbild och med en kolonial, rasistisk vithetshegemoni som enda uppbackning: ni får inte vara med.