Jag tillhör idag, för första gången på flera år, en urskiljbar politisk rörelse. Vi har inte en egen partiorganisation, inte heller en intresseorganistion, inte ens en tankesmedja. Vi har däremot en gemensam plattform, en delad känsla för vad som händer och kanske, men bara kanske, en delad politisk plattform. Om nu en frågeställning är en politisk plattform.
Vi är politiskt deprimerade. Vi har nog hämtad begreppet från Maria Svelands essä, och fyllt på begreppet med de erfarenheter vi dragit (blivit påtvingade) under det gångna året, och några av åren innan det. Och den äldre historia som ligger dem till grund.
Vi funderar på hur illa det kan bli, på vad som kommer härnäst, på vilka det egentligen är som vill våra politiska visioner, våra kamrater och ytterst vår egen värdighet illa. Vi finner att det är ett sorts ideologiskt och politiskt kluster av näthatare som hotar oss från sin egen kammare, stugrasister som sitter ute i landet och känner att något gått fel (men det får de ju inte säga i det här jävla landet längre), kollegor och bekanta som tycker att feminismen ändå gått för långt, politiker som drar populistiska poäng på att "ta debatten om invandringen", och högerideologer som vill ställa människa mot människa. Vi ser att det etablerade politiska livet är behängt med marginaler av våldsförhärligande (och våldsutövande) fascistiska rörelser, religiösa fundamentalister som väntar på tillfällen att slå till mot friheter vi slagits för att lagfästa och ekonomiska aktivister som klär upp sitt försvar av kapitalets, profithungerns härjningar i ord som "frihet" och "utveckling".
Och vi söker en strategi. Vi funderar på hur vi ska kunna bemöta att Stefan Löfven förklarar att rasistiska yttringar i arbetarleden beror på att människor är oroliga för sina jobb, på hur vi ska kunna avslöja den krypande rasistiska praktik som segregation och krav på slöjförbud är tecken på, på hur vi ska kunna förklara att rasism är rasism oavsett vad rasisten kallar sig, eller varför. Vi funderar på hur vi ska hantera att varje politiskt utspel som sätter rådande könsmaktsordning i fråga omedelbart utsätts för ett medialt drev av hånfulla kommentarer, och att det driver politiker att lägga sig på rygg inför den etablerade mediemakten (eller att marginaliseras som en följd av hån och osynliggörande). Vi grubblar över sambandet mellan liberalernas favoritkonstruktion konsumentmakt och det postpolitiska samhällets variant av "white mans burden".
Vi ser hur planeten, eller rättare sagt de människor som bor på den, fördärvas i jakten på ny pofit, rent konkret jakten på nya resurser att exploatera, nya marknader, nya sätt att uppfinna ekonomiska värden som egentligen inte finns. Vi lyckas inte bestämma oss för om det är den rent fysiska förstörelsen i form av rovdrift på människor och natur eller det ekonomistiska vansinnet på finansmarknaden som är det yttersta tecknet på våra ekonomiska systems sjuklighet. Antagligen för att konsekvenserna för de inblandade är precis de samma: de rika och/eller mäktiga blir rikare och mäktigare, de fattiga och/eller förtryckta blir fattigare och maktlösare. Den rikes bröd, den fattiges död.
Och vi kan inte på allvar nå ut i den politiska diskussionen med slutsatsen att vi "efterfestar på Jordens resurser", att det politiska samtalet är förgiftat av rasistiska föreställningar om nation och ras, att det måste finnas en annan väg än den där den vita medelklassens kortsiktiga ekonomiska intresse är det enda som inte kan sättas i fara, att vi måste sätta stopp för den smygande fascismen i riksdagshuset och i våra hem, att det finns fler verkligheter än de som beskrivs i DN, Aftonbladet och i Janne Josefssons "journalistik" (som, apropå ingenting, råkar föra fram värdefulla fakta av rena olyckshändelser). Att vi måste ta makten över det samhälle vi människor faktiskt byggt tillsammans, att det inte finns någon annan lag än den vi själva skriver.
Vi grubblar, vi debatterar, vi gör vårt bästa för att det här landet och den här världen ska byta kurs innan allting ballar ur och vi sitter i ett skjul av korrugerad plåt och försöker undvika det radioaktiva regnet som läcker in i gliporna och tänker att "Vilken tur ändå att vi inte bodde i Bangladesh eller Nederländerna".
Ibland landar våra diskussioner i frågan "Var går Gränsen?"
"Gränsen" som i "Var går gränsen för vad vi kan känna är en legitim debatt inom ramen för den representativa demokratins politiska verksamhet?". Var går gränsen som ska passeras för att vi ska förkasta ett politiskt system som dödar en del människor, tvingar andra till sterilisering, låser in människor i sina hem när snöröjningen planeras efter tänkta ekonomiska behov, förgiftar människor på andra sidan jorden för att vi ska kunna äta bananer och där rätten till ett effektivt rättsmedel mot kränkningar är som starkast om du är vit, heterosexuell man med ett akademiskt yrke? När ger vi upp att försöka resonera med människor och förklarar att "Vi vill inte längre vara med, ert system är inte vårt, och vi tänker göra oss av med era maktstrukturer om det så krävs våld för att vi ska kunna freda oss"?
Var går gränsen?
